Är jag en pojk-flicka?

Alltid annorlunda
"Jag är en pojkflicka" har jag alltid svarat när andra undrat varför jag föredrar World of Warcraft framför inredningsprogram, vaför jag föredrar styrketräning framför aerobic och varför jag alltid tystnar när mode diskuteras. Ända sen jag var liten har jag varit "annorlunda". Jag har lekt med både bilar och dockskåp. När jag lekte med pojkar var det krig i skogen, när jag lekte med flickorna var det Barbie för fulla muggar. Men vad jag än lekte och med vilka jag än gjorde det, så var jag alltid "annorlunda". När pojkarna dundrade runt å pang-pangade i skogen skulle jag vara militärkock. När tjejerna valde Barbie eller Ken valde jag hästen (trots att jag egentligen halvt ogillar hästar) eller ett litet leksakstroll. Jag trodde länge att jag inte var så "flickig" i förhållande till flickor eller "pojkig" i förhållande till pojkar. Men det har aldrig handlat om det, förstår jag nu. Det har sedan barnsben handlat om att jag vetal ha rätten att definiera mig själv!

Kollektiv och grupper
I ett kollektiv av likasinnade känner sällan alla sig helt nöjda. Ofta finns där mer att hålla med om än vad man inte håller med om. Men det finns också andra anledningar till att vara en bland många likasinnade. Grupper upplevs trygga och enkla. Alla umgås och verkar enligt samma normer och värderingar och dessa är ofta väldigt lätta att greppa. Ibland kan rädsla för ensamhet eller för att bli illa omtyckt vara den huvudsakliga (ofta omedvetna) anledningen till varför man befinner sig med en speciell grupp. Många grupper väljer vi inte heller, vilket innebär att vi kanske inte alls delar så mycket med personerna i gruppen. Ändå spelar vi samma spel och medverkar i gruppens normer och värderingar. Jobbet, skolan, familjen är exempel på sådana grupper (institutioner) som vi inte väljer på grund av delade åsikter och intressen.

Stereotypisering
Oavsätt vilka grupper man ingår i (alla ingår samdigt i fler olika grupper) så har dessa en sak gemensamt: ingen av dess medlemmar är helt nöjda. Körmedlemmen kanske tycker om att sjunga, men gillar inte genren; miljöaktaktivisten kanske köper ekologiska livsmedel men är tveksam till veganism; fotbollsspelaren kanske älskar fotboll men har svårt att uthärda den "grabbighet" som färgar mentaliteten; mamman i familjen kanske prioriterar sina barn först men är trött på att alltid förutsättas vab:a; lagerarbetaren kanske uppskattar arbetskamraternas öppenhet men ogillar chefens översittarattityd. Dessa exempel kan bli oändliga, men hur många de än blir så färgas de alla av kön, sexualitet, etnicitet, klass och religös åskådning mm. I samma sekund som en person uppfattas enligt någon/några/alla av dessa kategorier stereotypiseras det och förväntas agera därefter. T.ex. kan kvinnan förväntas vara känslig; bögen förväntas vara fjollig; den kristna förväntas vara tråkig; arbetaren (arbetarklassen) förväntas vara enfaldig; afrikanen förväntas vara primitiv o.s.v. Oavsätt hur trångsynta dessa antaganden är så görs dem utan vidare av otaliga människor hela tiden.

Hetreonormativitet
Stereotypernas egenskaper existerar i verkligheten i normens skepnad. Ett exempel är den heterosexuella normen, eller med queerteorins begreppsapparat: heteronormativiteten. Den förutsätter att personer med slida kommer växa upp till (1) kvinnor och vara (2) kvinnliga, samt tända på (3) män. Eftersom detts förutsätts socialiseras dessa barn till just kvinnliga kvinnor som attraheras av män. De personer som föds med penis förväntas växa upp till (1) män och vara (2) manliga, samt tända på (3) män. Men hur vet vi vad en kvinna är? Och hur vet vi vad en man är? Enligt queerteorin är kvinnor och män två olika uppsättningar av egenskaper som präntas in på grundval av barnets könsorgan - slida eller penis. Detta är ytterst problematiskt eftersom det för det första fösvårar/osynliggör och förnekar individuella personligheter och uppfattningar. För det andra så är individer, som jag skrev ovan, aldrig nöjda med de egenskaper dess grupp bör ha. Jag var aldrig nöjd med att ha klänning, leka snällt och vara bedårande när jag var flicka. Jag var heller aldrig nöjd att det var något som andra bestämde att jag skulle vara!

Könskonstruktioner
En faktor som synliggör problemet med könsdefinitionen är intersexuella personer, dvs personer som föds med både penis och vagina i varierade grader. Personer kan också födas med penis och utveckla bröst. Hur stoppar vi in dem i den heteronormativa ordningen? Oftast korrigeras detta redan i bebisstadiet och de flesta gånger korrigerar man könsorganet till en vagina. Här blir det tydligt hur viktigt det är i vår kultur att kön görs på rätt sätt. Inom genusteorin brukar man säga att kön är en konstruktion, alltså att kön skapas av kulturella och sociala normer och värderingar. Samhället konstruerar manligt och kvinnligt och bestämmer vad det är. Tvåkönsmodellen kallas det för. Men kan man prata om kön? Och isåfall skulle inte intersexuella utgöra ett tredje kön? Om kön är konstruktioner, varför är de så viktiga? Den sista frågan får ligga till grunden för ett framtida inlägg. Tvåkönsmodellen bygger nämligen upp vårt samhälle på alla plan, både privat och offentligt.

Rätten att definiera sig själv!
Jag vill avsluta med att återknyta till det jag skrev i början, nämligen att jag alltid velat ha rätten till att definiera mig själv. Om vi alla ska få rätten till att definiera oss själva som individer istället för som män/kvinnor; hetero-, bi-, homo- , trans- eller intersexuella; över-, medel- eller underklass, vita/färgade, troende/ateister osv, så måste vi sluta tänka i kategorier om det. Vi måste se människor som komplexa individer, med egna viljor, egna värderingar, egna intressen och egna mål. Vi måste bemöta alla med en öppenhet inför deras individualitet istället för hur vi tror att de är baserat på de tar sig ut. Vidare måste vi stå upp för oss själva när vi själva blir föremål för stereotypisering. Detta innebär att vi måste kämpa för rätten att få vara oss själva, utan alla skal av kategorier som vi blivit tilldelade vid födseln. Slutligen kan man gå längre i sin strävan att luckra upp de fasta föreställningar om de kategorier som finns i samhället. Genom att bryta normen offentligt visar man omgivningen att det finns alternativa sätt att vara. Du kan själv fundera på vad det skulle kunna vara. Inom queerteorin kallas detta för queera handlingar och ibland queer aktivism (när det är mer organiserat). Men mycket av tjusningen med detta, om du frågar mig personligen, är att man visar sig existera på sina egna villkor!


Hur blev du man/kvinna?

Är du trött på att omgivningen tar dig för givet baserat på ditt biologiska kön? Okej, så du står upp å kissar eller sitter ner när du gör det... big deal? (Det finns för övrigt en tratt för tjejer som förenkalar ståkissande.) Vad är det förresten som säger att du är kvinna/man bara för att du ser ut som att du är det?

Kön är någonting som skapas socialt och kulturellt. Man har vetat detta länge inom vetenskapen och ännu längre inom feministiskt-filosofiska kretsar. Ändå tas vissa saker för givna: Tjejer gillar dramafilmer, killar gillar actionfilmer; tjejer gillar inredning, killar gillar fotboll/TV-spel. Jo, men visst sjutton är det så i 9 fall av 10, kanske du tänker nu... Den invändningen är inte så tokig, för den är också början på frågan varför det är så!?!

När du föddes vad det troligt att de första orden du hörde var: Det blev en....(pojke/flicka)! Kanske hörde du även i magen: Som han sparkar måste det vara en pojke! Well, surprise - Bebisar sparkar! Barndomen fylls sedan av konstateranden - förgivettaganden som sätter ordningen.

Pojkar får höra: Ät nu så du blir stor och stark! Pojkar gråter inte! Vad duktig du är! Pojkar får actionleksaker, blir berömda för sina prestationer, uppmuntras att leka vilt, tolereras en hög grad sprallighet i skolan och överses småleende vid bussträck som "boys will be boys".

Flickor får höra: Sitt fint när du äter! Har du gjort illa dig stackars lilla gumman! Vad fin du är, vilken fin klänning du har! Flickor får ta-hand-om-leksaker (dockor, leksaksspis) och utseende-leksaker (sminkdockor, pärlor, Barbie). De blir berömda för hur de ser ut och hur uppfostrade de är. Deras eventuella busighet tolereras inte och de används i skolan som nerlugnande för pojkarna ("varannan kille, varannan tjej"). Vidare uppmuntras de leka fint och avfärdas småleende som bedårande fnitterlisor.

Jag tror knappast jag behöver fortsätta beskriva tonåren och dess influerande faktorer på ungdomar i de båda könen. Ta en till på TV-tablån, så tror jag det räcker. Slå på TV:n och tittar hur killar konstrueras och hur tjejer konstrueras! Titta även på hur deras sexualitet konstrueras! Du kommer säkerligen märka att där föreligger mönster om aktivitet kontra passivitet.

När tjejerna och killarna nått mans- respektive kvinnoålder ser man dem ofta i könskonforma grupper. Kvinnorna pratar förtroligt om sina delade intressen, alla är de omsorgsfullt klädda, sminkade, smyckade och parfymerade. Männen samlas ofta om aktiviteter: Träning, fotboll, poker, TV-spel, ölkväll i sportbaren/biljardhallen/bowlinghallen. Samma mönster av passivitet kontra aktivitet finns kvar. Vad händer med dessa mönster i ett förhållande? Finns det någon hierarki i passivitet kontra aktivitet; i appearance kontra functionality? Förväntas någon göra mer av en syssla än en annan i hushållet? Hur sker barnuppfostran av söner och döttrar i den familjen? Om inkomsten är lika för båda föräldrar, vem tar ut mest föräldraledighet? Pappan som lekte med Stålmannengubbar, eller mamman som drog dockor i vagnen?

Dessa skillnader och denna könsmaktsordning jag har skrivit om här har inte inbegripit transexuella eller intersexuella (sk. hermafroditer som defektförklaras i vårt samhälle, precis som kvinnan gjort i årtusenden, men som lika gärna - ja hellre såklart - skulle kunna utgöra ett tredje kön). Nej, de har inte omnämnts i texten i alla fall. Men detta är lika aktuellt för dem. De lever enligt samma verklighet och tvingas härda ut denna stelbenta dikotomi. En kvinna som känner sig hemma i sitt kön är troligtvis inte nöjd med sin roll som passiv underordnad mannens aktiva dominans... Men hon har en roll! Vilken roll har den trans- eller intersektionelle? Och vilka valmöjligheter har de? Så länge vi inte motarbetar detta strikta ramverk av normer, värderingar och tillåtna egenskaper som gäller för könssegregeringen kommer ingen plats att finnas för någons frihet.
 
Så vad göra? Politker angriper frågan oftast utifrån något som brukar kallas för ett liberalfeministiskt perspektiv. Det handlar om alla individers lika rätt och värde och låter utopiskt i tankevärlden. Historiskt har denna feminism lett till bl.a. kvinnors rösträtt. Enligt lag har alla i Sverige nu samma värde, frihet och rättigheter. Men samhället är uppbyggt av normer som inte låter sig ändras så lätt. I den privata sfären råder köns- och sexualitetsbaserat förtryck. Lägg till det innebörden av hudfärg och etnicitet, vilket sätter ytterligare ramar inom vilka beteenden måste godkännas. Det du och jag kan göra är att antingen engagera oss politiskt och sträva mot en förståelse för normer och diskriminering i det verkliga livet. Men vi kan också jobba i det privata, genom att vägra bli inplacerad i en stereotyp baserad på kön/klass/etnicitet/hudfärg/sexualitet! Vidare kan vi tänka oss för hur vi betrakter människor. Tar jag förgivet att människan framför mig innehar vissa egenskaper på grund av kön/klass/etnicitet/hudfärg/sexualitet? Genom att komma ifrån den inbillade vikten av att fastställa någons kön/klass/etnicitet/sexualitet så finner vi en viktigare kategori som är universell och därför ej diskriminerande: Människa! Kategorin människa indikerar allas likhet samtidigt som den accepterar allas olikheter som individer!

 


Tankeställare: Intersektionalitet, postkolonial feminism.

Vilken hudfärg föreställde du dig?
Har du läst inlägget från 10-09-25 "Grunden ett queert perspektiv"? Då vill jag fråga dig: Vilken hudfärg och vilken etnicitet föreställde du dig personerna ha? Svensk? Vit hudfärg? Detta är det vi oftast utgår ifrån i vår föreställningsvärld. Svenskheten (vad nu det är) och vitheten (med alla dess orättvisa privilegier) är normen, vilket ses som det normala, vilket ses som naturligt. Ur ett postkonolialt feministiskt perspektiv problematiseras kön/sexualitet/hudfärg/etnicitet men även klass. Man ser inte dessa kategoriseringar som oberoende av varandra, utan som postkolonial feminist betraktar man dem som skapare av och upprätthållare till varandra. Feminismen är alltid en egen förtryckande kraft när den inte tar hänsyn till dessa kategoriseringars samverkan, också omnämnt som intersektionalitet. Kan du komma på exempel när olika maktordningar och förtryckande strukturer eller hierarkier samverkar på detta sätt?


Grunden ett queert perspektiv



Du sitter och läser på tåget hem en kväll och tittar upp när tre nya passagerare kliver på tåget. En tant och en kostymbärande man sätter sig på två olika platser i tåget. Den tredje passageraren ser du ryggen på när denne går till sin plats. Du kan inte avgöra om det är en man eller kvinna som just gått förbid dig och tittar nyfiket efter ansiktat när passageraren vänder sig och och sätter sig mitt emot dig. Plötsligt irriterat kontaterar du att luggen hänger långt ner på medpassageraren och du stirrar frenetiskt för att komma på om det är en man eller kvinna. Personen tittar upp mot dig. Din civiliserade sida säger åt dig att titta bort diskret, men du låser envist fast blicken: Först måste du veta om det är en man eller kvinna. Luggen faller åt sidan på personen mitt emot. Det syns tydligt att ni är ungefär lika gamla, men fortfarande inget som indikerar personens kön. Besvärad tittar du ner i boken igen. Försöker läsa vidare men avbryts gång på gång av tanken på den olösta gåtan med personen mitt emot - så nära men ändå så långt bort.


Hjärnan, ett lager
Vår hjärna har en förmåga att kategorisera det vi varseblir, tänker och känner. Den kan jämföras med ett gigantiskt lager, vars effektivitet är beroende av att saker och ting är som de alltid har varit. På lagerhyllorna finns etiketter som hänvisar lagervaror - information - till specifika platser. Snö hamnar i facket för vinter och barn hamnar på hyllan för oskuldsfullhet. Om så snön skulle hamna på sommarhyllan och barnen skulle hamna i facket för seriemördare skulle det bli besvärligt i lagerarbetet och din hjärna skulle göra allting för att sätta in rätt information på rätt plats. Personen på tåget, vars kön inte gick att fastställa, skulle hamna på lagergolvet, tills någon form av indikation skulle tala om vart personen bör placeras. För det finns nämlingen ordrar på alla sorters människor. Äldreboendet och virknålarna efterlyser tanten på tåget och aktiebolagets styrelse efterlyser mannen i kostym. Men det finns inga ordrar på de människor som inte är någon sort. I dina tankar märks detta genom att du inte vet hur du ska förhålla dig till personen. Du vet inte vilka egenskaper personen kan tänkas ha... är den saklig och dominant som en man, eller är den empatisk och ödmjuk som en kvinna? Ska du känna dig attraherad av personen eller ska du känna ett könsmässigt samförstånd? Eftersom din hjärna är funktionell gör den allt för att definiera personen ifråga och det resulterar i att du stirrar.



Men hjärnan är också dynamisk. Den kan strukturera om i lagerhyllorna. Förändringar sker överallt hela tiden och hjärnan byter ut etiketter på lagerhyllor, stuvar om och sätter ihop fack. Relationer kommer och går, partners blir ex-partners och ovännen blir arbetskompis. Tågresenären mitt emot dig är faktiskt en människa. Den behöver inte ligga osorterad på hjärnans lagergolv. Den är en människa, med mänskliga egenskaper, tankar och känslor. När du inte kan definiera könet på en människa, och således ej heller sexualiteten, så måste du vara öppen för att alla egenskaper kan finnas hos personen. I samma sekund slutar dominans vara manligt, empati vara kvinnligt, fjollighet och fjollighet vara bögigt.

Queert perspektiv
Enligt ett queert perspektiv är inte heterosexualiteten norm. Vidare ifrågasätts de traditionella könsrollerna och den "normala" sexualiteten. Vanligtvis utgår man ifrån att den kostymklädde mannen är målmedveten och attraheras av kvinnor. Tanten som sitter i tåget förväntas knappast vara påväg till en speed dateing kväll. Med ett queert perspektiv lämnar man utrymme för berättelser hos alla människor. Den kostymklädde mannen kan därmed vara homosexuell och tanten kan vara en flirtfanatiker så det står härliga till. Det viktiga är att i egenskap av människa är alla sätt att vara lika mycket värda och framförallt lika normala och naturliga.

Och tänk på saken... Hur ofta blir du inte själv placerad in i olika fack på grund av din könstillhörighet?


Mode - ytlighet, konst eller identitet?

Det är vanligt att kvinnor intresserar sig för mode och många kanske hävdar att det ligger i deras natur. Vetenskapligt började man frångå uppfattningen om att könen har olika naturliga egenskaper, på 1900-talet. Idag dominerar uppfattningen om konstruerade egenskaper, d.v.s. att egenskaper är socialt och kulturellt inlärda. Kvinnor är således inte predestinerade att intressera sig för mode. Så varför intresserar sig så många kvinnor för mode? Jo de har naturligvis fått lära sig sedan spädbarnsåldern att skönhet (först gullig, söt och näpen, sedan vacker, snygg och sexig) genererar positiv feedback medan fulhet osynliggörs. Men bortom denna ganska uppenbara förklaring till modeintresset finns (enlig mig) en spegling av samhällsstrukturens könsmaktsordning.



Ytliga kvinnor
Historiskt har kvinnor blivit beskyllda för ytlighet och idag beskylls de fortfarande för det. En allmänt rådande uppfattning är att kvinnor inte bryr sig om de viktiga sakerna i livet, så som politik, logik, intelligens, problemlösning och ekonomi. De anses istället engagera hela sitt väsen i ytligheter så som svaller, inredning och just mode. Denna generalisering görs oavsätt om kvinnan ifråga dedikerar hela sitt liv åt mode eller om hon bara i förbifarten tittar in i ett skyltfönster.

Konstintresserade män
Att vara intresserat av något vackert, estetiskt tilltalande eller kanske utstickande objekt är en vitt täckande beskrivning av konstintresse, som många män anser sig ha. Men det är ocskå en beskrivning av modeintresse. Men kvinnors modeintresse reduceras istället till ytlighet. En ansedd tavla blir på mannens vägg en symbol för smak, kultivering och status. Men mannen ifråga ser på sin frus moderna byxor som ett onödigt och ytligt köp. "Typiskt kvinnor" säger han till polarna, som nickar instämmande och tänker på sina fruar. Deras värld är så liten och ytlig, tänker de föraktfullt. Och det är just det som är problemet: deras värld är så liten och ytlig.

Enda möjligheten till identitet
Kvinnor i Sverige idag har samma rättigheter som män, men de har inte samma behandling som män. Sedan antiken - och kanske ännu längre tillbaka? - har kvinnor blivit nekade det offentliga, intellektuelle, politiska, problemlösande och logiska livet. De förpassades till den privata sfären - till reproduktion istället för produktion. Idag yrkesarbeter kvinnor, men deras chanser till heltid är sämre än männens och familjens tillökning resulterar oftast i en fördelning där kvinnan stannar hemma med barnen avsevärt mer tid än mannen. Bland toppar i Sverige finns fler män än kvinnor och både i offentlig och provat sfär blir kvinnor reducerade till naiva. De blir symboliskt klappade på huvudet och ombedda att hämta kaffe. Männen å andra sidan uppmuntras från födseln till att ta beslut, använda intellektet och satsa på karriären. Det betyder att mäns identitetsarbete utgår från vilka de är (för de blir tagna på allvar) och vad de gör (för deras prestationer erkänns). Medan kvinnor blir förminskade (för de blir inte tagna på allvar) och deras handlingar förbises (för oavlönat hemarbete eller lågavlönat omsorgsarbete är väl ingen konst). Är det då så konstigt att kvinnor tar alla tillfällen i akt att skapa sig identitet och sikta mot lite status? Är det då så kontigt att modeshopping har en terapeutisk inverkan på så många kvinnor på det att de känner sig mer "hela" när de fått köpa rätt scarf? Summa summarum känns fenomenet modeintresserade kvinnor väldigt tragiskt: De blir reducerade till ytliga när de egenlitgen praktiserar smak, stil och kreativitet, som sin enda utväg till att skapa en identitet, eftersom alla anspråk på en personbaserad identitet nekas dem.

 


Om

Min profilbild

Mia

RSS 2.0