Om Feminism

Är du trött på att omgivningen tar dig för givet baserat på ditt biologiska kön? Okej, så du står upp å kissar eller sitter ner när du gör det... big deal? (Det finns för övrigt en tratt för tjejer som förenkalar ståkissande.) Vad är det förresten som säger att du är kvinna/man bara för att du ser ut som att du är det?

Kön är någonting som skapas socialt och kulturellt. Man har vetat detta länge inom vetenskapen och ännu längre inom feministiskt-filosofiska kretsar. Ändå tas vissa saker för givna: Tjejer gillar dramafilmer, killar gillar actionfilmer; tjejer gillar inredning, killar gillar fotboll/TV-spel. Jo, men visst sjutton är det så i 9 fall av 10, kanske du tänker nu... Den invändningen är inte så tokig, för den är också början på frågan varför det är så!?!

När du föddes vad det troligt att de första orden du hörde var: Det blev en....(pojke/flicka)! Kanske hörde du även i magen: Som han sparkar måste det vara en pojke! Well, surprise - Bebisar sparkar! Barndomen fylls sedan av konstateranden - förgivettaganden som sätter ordningen.

Pojkar får höra: Ät nu så du blir stor och stark! Pojkar gråter inte! Vad duktig du är! Pojkar får actionleksaker, blir berömda för sina prestationer, uppmuntras att leka vilt, tolereras en hög grad sprallighet i skolan och överses småleende vid bussträck som "boys will be boys".

Flickor får höra: Sitt fint när du äter! Har du gjort illa dig stackars lilla gumman! Vad fin du är, vilken fin klänning du har! Flickor får ta-hand-om-leksaker (dockor, leksaksspis) och utseende-leksaker (sminkdockor, pärlor, Barbie). De blir berömda för hur de ser ut och hur uppfostrade de är. Deras eventuella busighet tolereras inte och de används i skolan som nerlugnande för pojkarna ("varannan kille, varannan tjej"). Vidare uppmuntras de leka fint och avfärdas småleende som bedårande fnitterlisor.

Jag tror knappast jag behöver fortsätta beskriva tonåren och dess influerande faktorer på ungdomar i de båda könen. Ta en till på TV-tablån, så tror jag det räcker. Slå på TV:n och tittar hur killar konstrueras och hur tjejer konstrueras! Titta även på hur deras sexualitet konstrueras! Du kommer säkerligen märka att där föreligger mönster om aktivitet kontra passivitet.

När tjejerna och killarna nått mans- respektive kvinnoålder ser man dem ofta i könskonforma grupper. Kvinnorna pratar förtroligt om sina delade intressen, alla är de omsorgsfullt klädda, sminkade, smyckade och parfymerade. Männen samlas ofta om aktiviteter: Träning, fotboll, poker, TV-spel, ölkväll i sportbaren/biljardhallen/bowlinghallen. Samma mönster av passivitet kontra aktivitet finns kvar. Vad händer med dessa mönster i ett förhållande? Finns det någon hierarki i passivitet kontra aktivitet; i appearance kontra functionality? Förväntas någon göra mer av en syssla än en annan i hushållet? Hur sker barnuppfostran av söner och döttrar i den familjen? Om inkomsten är lika för båda föräldrar, vem tar ut mest föräldraledighet? Pappan som lekte med Stålmannengubbar, eller mamman som drog dockor i vagnen?

Dessa skillnader och denna könsmaktsordning jag har skrivit om här har inte inbegripit transexuella eller intersexuella (sk. hermafroditer som defektförklaras i vårt samhälle, precis som kvinnan gjort i årtusenden, men som lika gärna - ja hellre såklart - skulle kunna utgöra ett tredje kön). Nej, de har inte omnämnts i texten i alla fall. Men detta är lika aktuellt för dem. De lever enligt samma verklighet och tvingas härda ut denna stelbenta dikotomi. En kvinna som känner sig hemma i sitt kön är troligtvis inte nöjd med sin roll som passiv underordnad mannens aktiva dominans... Men hon har en roll! Vilken roll har den trans- eller intersektionelle? Och vilka valmöjligheter har de? Så länge vi inte motarbetar detta strikta ramverk av normer, värderingar och tillåtna egenskaper som gäller för könssegregeringen kommer ingen plats att finnas för någons frihet.
 
Så vad göra? Politker angriper frågan oftast utifrån något som brukar kallas för ett liberalfeministiskt perspektiv. Det handlar om alla individers lika rätt och värde och låter utopiskt i tankevärlden. Historiskt har denna feminism lett till bl.a. kvinnors rösträtt. Enligt lag har alla i Sverige nu samma värde, frihet och rättigheter. Men samhället är uppbyggt av normer som inte låter sig ändras så lätt. I den privata sfären råder köns- och sexualitetsbaserat förtryck. Lägg till det innebörden av hudfärg och etnicitet, vilket sätter ytterligare ramar inom vilka beteenden måste godkännas. Det du och jag kan göra är att antingen engagera oss politiskt och sträva mot en förståelse för normer och diskriminering i det verkliga livet. Men vi kan också jobba i det privata, genom att vägra bli inplacerad i en stereotyp baserad på kön/klass/etnicitet/hudfärg/sexualitet! Vidare kan vi tänka oss för hur vi betrakter människor. Tar jag förgivet att människan framför mig innehar vissa egenskaper på grund av kön/klass/etnicitet/hudfärg/sexualitet? Genom att komma ifrån den inbillade vikten av att fastställa någons kön/klass/etnicitet/sexualitet så finner vi en viktigare kategori som är universell och därför ej diskriminerande: Människa! Kategorin människa indikerar allas likhet samtidigt som den accepterar allas olikheter som individer!

Det är vanligt att kvinnor intresserar sig för mode och många kanske hävdar att det ligger i deras natur. Vetenskapligt började man frångå uppfattningen om att könen har olika naturliga egenskaper, på 1900-talet. Idag dominerar uppfattningen om konstruerade egenskaper, d.v.s. att egenskaper är socialt och kulturellt inlärda. Kvinnor är således inte predestinerade att intressera sig för mode. Så varför intresserar sig så många kvinnor för mode? Jo de har naturligvis fått lära sig sedan spädbarnsåldern att skönhet (först gullig, söt och näpen, sedan vacker, snygg och sexig) genererar positiv feedback medan fulhet osynliggörs. Men bortom denna ganska uppenbara förklaring till modeintresset finns (enlig mig) en spegling av samhällsstrukturens könsmaktsordning.



Ytliga kvinnor
Historiskt har kvinnor blivit beskyllda för ytlighet och idag beskylls de fortfarande för det. En allmänt rådande uppfattning är att kvinnor inte bryr sig om de viktiga sakerna i livet, så som politik, logik, intelligens, problemlösning och ekonomi. De anses istället engagera hela sitt väsen i ytligheter så som svaller, inredning och just mode. Denna generalisering görs oavsätt om kvinnan ifråga dedikerar hela sitt liv åt mode eller om hon bara i förbifarten tittar in i ett skyltfönster.

Konstintresserade män
Att vara intresserat av något vackert, estetiskt tilltalande eller kanske utstickande objekt är en vitt täckande beskrivning av konstintresse, som många män anser sig ha. Men det är ocskå en beskrivning av modeintresse. Men kvinnors modeintresse reduceras istället till ytlighet. En ansedd tavla blir på mannens vägg en symbol för smak, kultivering och status. Men mannen ifråga ser på sin frus moderna byxor som ett onödigt och ytligt köp. "Typiskt kvinnor" säger han till polarna, som nickar instämmande och tänker på sina fruar. Deras värld är så liten och ytlig, tänker de föraktfullt. Och det är just det som är problemet: deras värld är så liten och ytlig.

Enda möjligheten till identitet
Kvinnor i Sverige idag har samma rättigheter som män, men de har inte samma behandling som män. Sedan antiken - och kanske ännu längre tillbaka? - har kvinnor blivit nekade det offentliga, intellektuelle, politiska, problemlösande och logiska livet. De förpassades till den privata sfären - till reproduktion istället för produktion. Idag yrkesarbeter kvinnor, men deras chanser till heltid är sämre än männens och familjens tillökning resulterar oftast i en fördelning där kvinnan stannar hemma med barnen avsevärt mer tid än mannen. Bland toppar i Sverige finns fler män än kvinnor och både i offentlig och provat sfär blir kvinnor reducerade till naiva. De blir symboliskt klappade på huvudet och ombedda att hämta kaffe. Männen å andra sidan uppmuntras från födseln till att ta beslut, använda intellektet och satsa på karriären. Det betyder att mäns identitetsarbete utgår från vilka de är (för de blir tagna på allvar) och vad de gör (för deras prestationer erkänns). Medan kvinnor blir förminskade (för de blir inte tagna på allvar) och deras handlingar förbises (för oavlönat hemarbete eller lågavlönat omsorgsarbete är väl ingen konst). Är det då så konstigt att kvinnor tar alla tillfällen i akt att skapa sig identitet och sikta mot lite status? Är det då så kontigt att modeshopping har en terapeutisk inverkan på så många kvinnor på det att de känner sig mer "hela" när de fått köpa rätt scarf? Summa summarum känns fenomenet modeintresserade kvinnor väldigt tragiskt: De blir reducerade till ytliga när de egenlitgen praktiserar smak, stil och kreativitet, som sin enda utväg till att skapa en identitet, eftersom alla anspråk på en personbaserad identitet nekas dem.