Alltid annorlunda
"Jag är en pojkflicka" har jag alltid svarat när andra undrat varför jag föredrar World of Warcraft framför inredningsprogram, vaför jag föredrar styrketräning framför aerobic och varför jag alltid tystnar när mode diskuteras. Ända sen jag var liten har jag varit "annorlunda". Jag har lekt med både bilar och dockskåp. När jag lekte med pojkar var det krig i skogen, när jag lekte med flickorna var det Barbie för fulla muggar. Men vad jag än lekte och med vilka jag än gjorde det, så var jag alltid "annorlunda". När pojkarna dundrade runt å pang-pangade i skogen skulle jag vara militärkock. När tjejerna valde Barbie eller Ken valde jag hästen (trots att jag egentligen halvt ogillar hästar) eller ett litet leksakstroll. Jag trodde länge att jag inte var så "flickig" i förhållande till flickor eller "pojkig" i förhållande till pojkar. Men det har aldrig handlat om det, förstår jag nu. Det har sedan barnsben handlat om att jag vetal ha rätten att definiera mig själv!

Kollektiv och grupper
I ett kollektiv av likasinnade känner sällan alla sig helt nöjda. Ofta finns där mer att hålla med om än vad man inte håller med om. Men det finns också andra anledningar till att vara en bland många likasinnade. Grupper upplevs trygga och enkla. Alla umgås och verkar enligt samma normer och värderingar och dessa är ofta väldigt lätta att greppa. Ibland kan rädsla för ensamhet eller för att bli illa omtyckt vara den huvudsakliga (ofta omedvetna) anledningen till varför man befinner sig med en speciell grupp. Många grupper väljer vi inte heller, vilket innebär att vi kanske inte alls delar så mycket med personerna i gruppen. Ändå spelar vi samma spel och medverkar i gruppens normer och värderingar. Jobbet, skolan, familjen är exempel på sådana grupper (institutioner) som vi inte väljer på grund av delade åsikter och intressen.

Stereotypisering
Oavsätt vilka grupper man ingår i (alla ingår samdigt i fler olika grupper) så har dessa en sak gemensamt: ingen av dess medlemmar är helt nöjda. Körmedlemmen kanske tycker om att sjunga, men gillar inte genren; miljöaktaktivisten kanske köper ekologiska livsmedel men är tveksam till veganism; fotbollsspelaren kanske älskar fotboll men har svårt att uthärda den "grabbighet" som färgar mentaliteten; mamman i familjen kanske prioriterar sina barn först men är trött på att alltid förutsättas vab:a; lagerarbetaren kanske uppskattar arbetskamraternas öppenhet men ogillar chefens översittarattityd. Dessa exempel kan bli oändliga, men hur många de än blir så färgas de alla av kön, sexualitet, etnicitet, klass och religös åskådning mm. I samma sekund som en person uppfattas enligt någon/några/alla av dessa kategorier stereotypiseras det och förväntas agera därefter. T.ex. kan kvinnan förväntas vara känslig; bögen förväntas vara fjollig; den kristna förväntas vara tråkig; arbetaren (arbetarklassen) förväntas vara enfaldig; afrikanen förväntas vara primitiv o.s.v. Oavsätt hur trångsynta dessa antaganden är så görs dem utan vidare av otaliga människor hela tiden.

Hetreonormativitet
Stereotypernas egenskaper existerar i verkligheten i normens skepnad. Ett exempel är den heterosexuella normen, eller med queerteorins begreppsapparat: heteronormativiteten. Den förutsätter att personer med slida kommer växa upp till (1) kvinnor och vara (2) kvinnliga, samt tända på (3) män. Eftersom detts förutsätts socialiseras dessa barn till just kvinnliga kvinnor som attraheras av män. De personer som föds med penis förväntas växa upp till (1) män och vara (2) manliga, samt tända på (3) män. Men hur vet vi vad en kvinna är? Och hur vet vi vad en man är? Enligt queerteorin är kvinnor och män två olika uppsättningar av egenskaper som präntas in på grundval av barnets könsorgan - slida eller penis. Detta är ytterst problematiskt eftersom det för det första fösvårar/osynliggör och förnekar individuella personligheter och uppfattningar. För det andra så är individer, som jag skrev ovan, aldrig nöjda med de egenskaper dess grupp bör ha. Jag var aldrig nöjd med att ha klänning, leka snällt och vara bedårande när jag var flicka. Jag var heller aldrig nöjd att det var något som andra bestämde att jag skulle vara!

Könskonstruktioner
En faktor som synliggör problemet med könsdefinitionen är intersexuella personer, dvs personer som föds med både penis och vagina i varierade grader. Personer kan också födas med penis och utveckla bröst. Hur stoppar vi in dem i den heteronormativa ordningen? Oftast korrigeras detta redan i bebisstadiet och de flesta gånger korrigerar man könsorganet till en vagina. Här blir det tydligt hur viktigt det är i vår kultur att kön görs på rätt sätt. Inom genusteorin brukar man säga att kön är en konstruktion, alltså att kön skapas av kulturella och sociala normer och värderingar. Samhället konstruerar manligt och kvinnligt och bestämmer vad det är. Tvåkönsmodellen kallas det för. Men kan man prata om kön? Och isåfall skulle inte intersexuella utgöra ett tredje kön? Om kön är konstruktioner, varför är de så viktiga? Den sista frågan får ligga till grunden för ett framtida inlägg. Tvåkönsmodellen bygger nämligen upp vårt samhälle på alla plan, både privat och offentligt.

Rätten att definiera sig själv!
Jag vill avsluta med att återknyta till det jag skrev i början, nämligen att jag alltid velat ha rätten till att definiera mig själv. Om vi alla ska få rätten till att definiera oss själva som individer istället för som män/kvinnor; hetero-, bi-, homo- , trans- eller intersexuella; över-, medel- eller underklass, vita/färgade, troende/ateister osv, så måste vi sluta tänka i kategorier om det. Vi måste se människor som komplexa individer, med egna viljor, egna värderingar, egna intressen och egna mål. Vi måste bemöta alla med en öppenhet inför deras individualitet istället för hur vi tror att de är baserat på de tar sig ut. Vidare måste vi stå upp för oss själva när vi själva blir föremål för stereotypisering. Detta innebär att vi måste kämpa för rätten att få vara oss själva, utan alla skal av kategorier som vi blivit tilldelade vid födseln. Slutligen kan man gå längre i sin strävan att luckra upp de fasta föreställningar om de kategorier som finns i samhället. Genom att bryta normen offentligt visar man omgivningen att det finns alternativa sätt att vara. Du kan själv fundera på vad det skulle kunna vara. Inom queerteorin kallas detta för queera handlingar och ibland queer aktivism (när det är mer organiserat). Men mycket av tjusningen med detta, om du frågar mig personligen, är att man visar sig existera på sina egna villkor!